Darling, darling what you mean to me

Darling Darling- the Hellacopters

Hon trädde ut ur skuggorna och in i ljuset igen.

Skämt åsido, jag tror jag lovade Ida att skriva för hennes skull. Allt för Ida.

Jag går och funderar på mitt dilemma som jag har. Ångest framkallar det men jag vet vad jag ska och måste göra men fortfarande funderar jag alldeles för mycket på det. Människan brukar väl fungera så, I guess.

Det handlar nämligen om min framtid, igen. Som vanligt och alltid. Det är nämligen såhär att jag har kommit in på en utbildning i stockholm som jag vill läsa, samtidigt som jag har insett att jag skulle vilja se hur långt man kan gå på det företag där jag jobbar nu. Jag har alltså insett att jag bör prata med chefen. Vilket jag ska göra så fort han behagar infinna sig.

Jag har dock gjort en sak annorlunda, jag har inte pratat, och om jag har det har jag inte tagit åt mig, med personer som ger mig hintar om vad de själva vill att jag ska göra. Jag har lyssnat på goda råd som inte drar åt något håll och verkligen funderat på vad JAG vill. Nästan bara. Känns som jag vuxit men även blivit lite mer egoistisk denna höst. Men jag tror man måste bry sig om sina egna intressen.

Annars mår jag bra. Är inte hemma så mycket, har inte så mycket tid för sånt här...

En sak dock, tips om frsiyr tas gärna emot. Jag funderar på en mjuk, lång lugg och slinga håret lite... låter det uppåt väggarna?

In a blink of an eye- the Perishers

Här sitter jag, och mörket har tätnat utan för mitt regnvåta fönster.

Hösten har nog kommit. För tjugonde året i rad i mitt liv har den åter dykt upp. Känns? Ja, det gör nog det...

I fredags var vi ute. Jag fick sällskap och tappade annat. Men i alla fall, när det skulle fyllekäkas på Max runt tretiden så satt jag brevid en grabb som jag läste en jordbrukskurs på gymnasiet med (kände att det hade en viss betydelse för historian...), medan de andra pratade om normala saker satt vi och pratade lite om maskiner och annat. Han hade varit ute och plöjt varpå jag säger att jag minsann saknar det där och vill också. Han säger då att han tror att jag kommer hamna på landet när jag blir stor. Jag skrattar lite tyst för mig själv och tänker "hur fel har han inte..." (typ). Idag, pratade jag med en gymnasieklasskompis som jag inte pratat med på ett år typ, trevligt faktiskt, i alla fall så berättar jag denna historia. Varpå han fnissar och säger att han tror samma sak... What´s up with this?!?

Är mitt öde så solklart?

Fundera på den. Tack. Om du kommer på något, är jag tacksam för ja, allt.

För snart ett år sedan fick Uppsala en ny invånare. Ida.

Ida och jag träffades för 5 år sedan när vi var på samma humanistiska konfirmationsläger. Efter lägret började vi skriva brev till varandra. Jag minns hur glad man blev när det låg ett brev i brevlådan. Hur man funderade på om man skulle slita upp det så fort som möjligt eller om man skulle försöka hålla på det ett tag till bara för att ha något riktigt bra att läsa innan man somnade. Hon bodde då många mil härifrån. Hon var här några gånger och jag där. Efter gymnasiet bestämde hon sig för att flytta till min stad och läsa på universitetet här. Det visade sig vara ett mycket bra beslut. Förra hösten när vi lagade mat hemma hos mig, hur vi cyklade ut till röda korsets utförsäljning och sedan gick över till Ikea och fikade. När vi gick på konsert, bio eller spelade spel hemma hos henne med hennes vänner. Någon gång under hösten blev Ida bara Ida, inte Ida från konfirmationen. Jag minns knappt hur hon var då. Julen var konstig, konstigt att hon inte längre var i min stad.

Men hon kom tillbaka till vårterminen som tur var. Vi fikade och dissikerade pojkar. Som samtalsämne alltså. Romantiska middagar för två. Vi var. Sista april var riktigt roligt, vi charmade alla. Som vanligt. När vi drar i gång när vi är ute bland folk tittas det alltid lite snett med ett litet leende på oss. Antingen ser vi lustiga ut eller så har någon hört något av allt underbart roligt som förekommer i våra konversationer. Sommaren har till stora delar varit Ida. har inte träffat många andra, men Ida får mig alltid på bra humör och förstår hur jag tänker och känner. Säger det jag tänkt säga innan jag ens sagt det. Eller samtidigt. Igår sa vi hejdå, hon ska åka till Afrika och komma hem igen lagom till jul. Jag cyklade gråtande hem i natt, kände mig mer ensam än någonsin. Jag hatar hejdå-n. Jag klarar inte av sådant.

Vad ska jag göra av all min tid tills hon kommer hem igen?!

HEJ

Anna-maria Espinosa

Tänkte bara visa hur det går till när vi har firmafest.

Doris

Okej, för att börja bara lite smått. Jag är sjukt godissugen. Så galet. Sådär som det kan vara vissa veckor. Det är nog tur för hela samhället att jag har varit ute och gått varje dag denna vecka. Så ingen blir rädd när man får syn på mig, haha. Nog om!

Det jag egentligen tänkte dela med mig av var min egentligen ålder. 31.7 år. Vad hände här?! Jag gjorde vuxenpoängstestet på facebook och plötsligt har min ålder ökat radikalt. Ungefär med 12 år. Det är verkligen och sannerligen inte helt okej.

För övrigt är detta en ganska så seg dag och jag var måttligt road när jag kom in från min runda, hata köra andras rundor. Speciellt dumma rundor som man inte kan lägga på vem som helst. Böööh.

Men nu ska jag sova så jag blir snällare till kvällen.

Kings of convenience

Jag är tillbaka. Antar jag. Mest för att jag fick ett behov av att skriva några rader som antagligen inte gör någon gladare förutom möjligtvis mig själv. Just för att jag få skriva bort det. Då kanske det slutar att finnas. Hoppas jag innerligt men vet lika mycket att det inte kommer försvinna möjligtvis minska lite. Men jag är antagligen precis lika hopplös efter detta. Men nog om det.

Jag har inatt kommit hem efter en vecka på västkusten. Det innebär väldigt mycket tid att fundera, tänka och analysera. Vilket aldrig brukar bli bra. I vanliga fall brukar jag ha fullt tillräckligt mycket tid att göra just dessa saker.

Som väldigt ofta upptas mina tankar av kärlek. Jag tror att detta beror på att jag faktiskt är en hopplös romantiker och kanske fortfarande väntar på prinsen på den vita hästen. Trots att jag nog skulle bli livrädd och springa åt andra hållet om det väl skulle hända. Men den stora frågan jag ser är...

Varför är vissa människor aldrig ensamma medans andra alltid är det? Ligger det i personligheten? Vem är det starkare då? Den som vågar vara själv eller den som vågar att riskera ett trasigt hjärta för att få vara lycklig nu? Jag skulle gärna säga att de som vågar vara själva är starkare för att jag tillhör kategorin om aldrig är i en relation. Dock inte sagt att jag aldrig har kärlekstrubbel, för det lyckas jag med att ha konstant och för jämnan. Annars står dem och väntar runt hörnet. Men jag börjar mer och mer tro att det är kategori två som är starkast. Om man måste ha en starkare kategori...

To be continued. För jag insåg att jag måste samla mig för att fortsätta detta utan att dra iväg allt för mycket åt något håll.

Born a girl- Manic Street Preachers

Åh, härliga väder, jag är kärkärkärkärkär. Jag mår brabrabrabra. :) *Lycklig*

Jag känner mig lite fånig men på något sätt gör det inget för att det är värt det på något sätt...

Veckan har varit bra, mkt bra. Gårdagen spenderades i parken utanför mig med jobbmänniskor med kubb. Otroligt roligt faktiskt. Kvällen slutade med trötta människor på mitt köksgolv, bra nära för solsting på typ... Ja alla. Nej, det var nog kanske bara jag. Men en otroligt bra dag/kväll.

Imorse vaknade jag såklart tidigt (bieffekt av att börja jobba tidigt) och var riktigt förvirrad. Men glad ändå. Sen gick jag hem, nu är jag hemhemma. Ska dock gå härifrån igen snart, måste hem och göra mig vacker (outhärdligt vacker ;)) för ikväll är det inflyttningsfest hos Malin i huset brevid. En riktig jobbhelg såattsäga. Men jag tror att det blir riktigt lyckat ikväll, jag är taggad till tusen såattsäga.

Nu måste jag nog dra mig. PUSSA VA